Solen skiner och våren har troligen äntligen bestämd sig för
att stanna, vi förbereder årets första grillning, vi har besök av en grekisk
vän, dottern kommer hem en tur, allt borde vara sol och glädje. Men mitt hjärta
gråter, det känns tungt och tomt, en mycket när och kär vän av oss, en gammal
skolkamrat av min make lever förmodligen sina sista dagar just nu tyngd av den
sjukdom som kommer att ta hans liv. Mitt hjärta gråter för hans närmaste familj
som måste genomleva dessa tunga dagar när livet långsamt ebbar ut, man kan bara
föreställa sig hur det känns. Det är också frustrerande att inte kunde göra
något annat än att finnas till.
Det känns orättvist att det är de bästa som
försvinner först. Dagen blev plötslig så grå.
Men vi är glada båda min make och jag att vi lärde känna
honom och hans fru, i 15 år var han del av vårt liv, maken hade känt honom
sedan skoltiden, men så händer det som det ofta gör att man väljer olika vägar
i livet, det hann gå 30 år innan de sågs igen en dag i oktober 2002, då han
plötslig kom in genom vår dörr i ett jobbrelaterat ärende. De blev en självklar
del av vårt umgänge och vi har haft mycket roligt ihop under dessa 15 år,
mycket god mat, resor och vinprovningar, goda samtal.
Man ser, hör och läser så mycket om krig, död, elände, man
matas hela tiden med detta och då orkar man inte ta till sig allt, det går ju
bra att bara stänga av tv, datorn eller låt bli att läsa tidningen, då
existerar det inte längre. Men när några nära går bort känns det verkligen i
hjärtroten.
Mitt hjärta gråter också för min pappa som egentligen dog
allt för tidligt han var bara 75 år, ingen ålder, min systerdotter som aldrig
fick chansen att börja leva, hon dog vid 6 månaders ålder, min svärmor dog före
hon fyllde 80. Man önskar inte att någon skall dö, men har man levd ett bra liv
och blir sjuk på gamla dagar, känns döden mera naturlig på något sätt. Det
hemska är att vi inte hann ta farväl vid någon av dom här familjemedlemmarna
innan de dog, men hur kunde vi veta att det skulle ske just då?
Vi är glada att vi kunde åka tillsammans till Normandie i
höst och att han orkade vara med oss till Grythyttan bara för ett par veckor
sedan. Min make och jag är också väldigt glada att vi fick komma och ta farväl
medan han ännu är klar och vid medvetande. Cancer är en fruktansvärd sjukdom,
och han har kämpat i flera år, det har verkligen varit hopp och förtvivlan,
tills nu då sjukdom vann kampen. Även om det just nu känns tungt och grått,
kommer minnena att vara ljusa.
Min blogg skall ju liksom handla om mat också, har inte så
mycket inspiration just nu, men skrei är alltid gott, denna uppfyllde alla
förväntningar.
Skrei (torsk ) med rotmos och knaperstekt bacon.
800 gr skrei i skivor (går bra med torsk rygg också )
1 dl salt per liter vatten
3 skivor citron
2 stk lagerblad
1 ts peppar
200 gr bacon
2 msk smör
Rotmos
1 stk kålrot
2 morötter
0,5 dl matlagningsgrädde
Salt och peppar
Skala kålroten och morötterna och skär dom i små tärningar.
Kok dem möra under lock i osaltat vatten. Häll av vatten och låt rotfrukterna
ligga kvar ett tag i kastrullen, mos med stavmixar eller annat (bara det blir
mos så). Rör in smör och grädde, smak till med salt och peppar.
Koka upp vatten i en stor kastrull, salta, lägg i citronskivor,
lagerblad och pepparkorn. När vattnet kokar, dras kastrullen från plattan och
man tillsätter fisken. Lägg kastrullen tillbaka på plattan och skruv ner till
lägsta temperatur. Det är jätteviktigt att det inte kokar. Låt fisken dra tills
benen lossnar, ca 10-12 minuter.
Skär bacon i tärningar och knaperstek dem, tillsätt smör och
låt det smälta (frivilligt med smör).
Servera fisken med rotmos, bacon och nykokt potatis.
