Karusellen

Det är ett tag sedan jag hade ork att blogga, här kan man nästan använda uttrycket ”livet kom emellan ”i alla fall livet som jag känner det. Familjen, resor, jobb, matlagning, tvätt, trädgård, umgänge, förra sommarens extrema hetta som vi inte är van vid. Det var en chockartad upplevelse att man inte kunde göra någonting utan at svetten rinner och tankeverksamheten avstannar. Vi kröp till korset och köpte AC till sovrummet så man kunde sova åtminstone. Sommaren gick och vi åkte i väg till Nordnorge, det får bli en annan historia att berätta, jag började jobba igen.

 Man kastade sig på karusellen och lät den snurra fortare och fortare. Glömt var ”gått väldig nära väggen upplevelsen året innan”. När jag började tappa mitt språk båda det norsk och svenska skyllde jag på stress, man är ju alltid stressad även om man har fria arbetstider, ibland snurrade sängen som en karusell när jag la mig ner. Jag fortsatta i mitt tempo, men kroppen var nog klokare än jag. Morgonen innan jag skulle åka på internat small det till i ryggen, ignorerade det, åkte i väg, mycket sittande. Ganska ok vid hemkomst. Dagen därpå trillade jag flera kilo sten i vår trädgård.

Söndagen när vi skulle gå rösta klarade inte få med högre fot, den var domnat från knäet och neråt, kändes som jag hade små kulor under foten och vansinnig ont bak på låren. Japp, det var ett nytt diskbråck (är opererat för samma åkomma 1996). Nu var det bara att anpassa livet efter det och ta det lugnt. Jag jobbade som vanligt men väldig mycket hemifrån, vår köksbänk blev mitt nya allt, arbetsbänk, matbord, jag kunde stå och jobba där, sminka mig etc. Alla möten där jag inte måste vara med på avbokades, inga långa bil eller bussturer. Men avbokningen av opera förställningen Aida, sörjde jag. Vi hade visserligen sett den i april, men jag älskar att höra Aida trumpetarna, ja och själva operan också. Vi sålde våra biljetter som vi hade i oktober förra året. Men, men allt är relativt.

 Livet flöt på, men så började renoveringarna och utbyggnaden av vårt hus,

då tog jag med mig en uppblåsbar madrass till mitt rum på jobbet, där kunde jag ligga ner och vila och även prata med folk om de hade ett ärende till mig.

Att rätta ett 70 tal tentor under denna perioden blev tufft, då jag fick problem att se ordentlig också (det skyller jag på iPaden som jag fick i present när jag fyllde år) synen blev bättre när jag begränsade mina timmer med den och nya jobbglasögon. Vad jag vill berätta med detta är att jag fick tänka om och verkligen prioritera det som är viktig, lära sig vikten av att säga nej också, men varför skall sådana insikter göra så ont (här menar fysiskt).

Med tålamod (en sanning med verkliga modifikationer 😊, jag är ju inte känt som en person med tålamod) fysisk träning, promenader, vandringar, höj och sänkbart arbetsbord på jobbet, har jag sakta men säkert kommit tillbaka. Är inte bra än, känner av domningar när jag sitter för mycket, lyfter etc, måste springa ifrån när jag sitter här och skriver också, högre foten vill liksom inte alltid samarbete, den blir lite trög och ”sur”. Vi har byggd en utomhuspool, där springer jag en halv timme varje dag och ryggen mår bra av det (tror jag i alla fall).

I år har vi hemester, vi är hemma, det är så mycket som måste göras i vår trädgård efter alla uppgrävningar och byggnationer. Häcken är förstörd, vi struntar i det, skall bli staket nästa år. Ny uteplats byggas, dvs jag kan ju inte lyfta eller bära något, maken får göra allt (tyvärr). Gräset och allt ogräs frodas, det är bara och blunda också låtsas att det regnar som man säger. Men utsikten från matbordet i nya delen av huset ät underbar, man får glädjas åt det och det gör vi 😊.

Mat och vandringar, jag gillar att laga mat och att vandra också. Så nu har jag ett eget instagramkonto med nästan bara matbilder, egna och mat jag ätit på restauranter (måste ju göra reklam eller hur). Jag har vuxit upp med naturen inpå knutarna och har då alltid varit van att gå på tur som vi säger i Norge, jag skall återkomma med en tur blogg.

Men i våras startade jag en tur och vandrings grupp på Facebook, öppen för alla som vill vara med och ha ett intresse för naturen. Under vår hemester letar vi också upp olika vandringsleder i närområdet som vi kan gå, hittills har vi hittat tre som vi provat och flera skall det bli. Jag skall också se till att stanna karusellen och hoppas av ibland och ta hand om viktigare saker och ting i livet. Vi har bara ett liv och det borde vi vårda.

 Vid senaste bokcirkeln serverade jag Lax gryta med saffran och räkor. Håll till godo här kommer receptet.

Lax gryta med saffran och räkor.

Ingredienser för ca 12 personer.

8 potatisar (ca 800 g)    Skala och skär potatis, lök och morötter i bitar

2 gula lökar

2 morötter/gulrötter

1 stjälkselleri ,  ansa och skär selleri och fänkål i bitar.

2 fänkålstånd (a ca 250 g) /fennikel

1 röd paprika , kärna ur och tärna

4 vitlöksklyftor , skala och finhacka vitlöken

2 påsar saffran (a 0,5 g)

50 g smör

4 stjärnanis

4 lagerblad

2 tsk anis, hel

12 svartpepparkorn

1 l vatten

3 dl vispgrädde /flöte

2 dl vitt vin (torrt)

2 fiskbuljongtärningar

1,2 kg laxfilé utan skinn och ben

2 tsk salt

1 tsk svartpeppar nymald

400 g skalade räkor

Fräs vitlök och saffran i smör i en gryta, tillsätt rotfrukter, grönsaker och kryddor och fräs i ca 5 min. Häll över vatten, grädde och vin, smula i buljongtärningarna. Låt småkoka under lock i ca 10 minuter eller till potatisen är genomkokt. Skär laxen i mindre bitar, krydda med salt och peppar och lägg i grytan, sjuda till laxen är klar, men ej för länge då blir den torr. Det går och bra att tillaga laxen i ugnen på 200gr i ca 10 min och lägga sen i grytan. Strö över räkorna och servera med bröd eller utan.

 

Miraklet på Hagabyhöga

Nu har alltså jag och min kompis börjat träna inför den stora utmaningen att gå hela Caminon del till Santiago del Compostela, dvs 88 mil. Men vi kommer nog att åka med ett bolag som kör vårt bagage och så bor vi på hotell i 36 nätter istället för härbärge eller vandrarhem. Jag känner liksom inte för att dela sovsal med hur många andra som helst. Det kommer nog att vara några som tycker att vi inte är riktiga pilgrimer, men dom om det. Jag ser iallafall framemot det.

Nå, tillbaka till verkligheten här i Östergötland vi tänkte gå några mil på heliga Birgittaleden.Böcker införskaffades, det vill säga min kompis gjorde det, hon kollade kartor, delsträcker, ja allt som hör till en vandring. Jag jobbade som vanligt och hade inte tid med förberedelser, jag tänkte så här det är bara att kasta sig med på detta äventyret. Men vi tänkte lite utanför Pilgrimsramen då vi bokade övernattning med spa och tre rätters middag på Klosterhotellet i Vadstena, våra respektive skulle nämligen ansluta där senare. Man kan ju inte börja att leva som pilgrim bara så där, lite komfort måste till.  Vi startade med att gå en bit av helige Birgittaleden, som sträcker sig från Söderköping och till och runt Vadstena området. Min kära make skjutsade oss till Västra Stenby och därifrån skulle det enligt google map vara ca 2,3 mil och ta 3–4 timmar att gå till Vadstena.

Jag hade letat fram mina gamla stavar som skulle kunde underlätta vandringen, ja det gjorde dom nog men jag har fått fruktansvärd träningsvärk i lårmusklerna ☹ och blåsor på tummarna, komihåg köp handskar till nästa vandring. Vi tyckte dock att de 5 km till Hagabyhöga verkade så lång, varje gång vi passerade skylten efter 2 km, så stod det fortfarande 3 km vid ett flertal tillfällen. Vi började svettas lite och undrade hur skall detta gå, kommer vi fram i tid till middagen på kvällen, måste vi ringa maken som kommer och hämtar oss med bilen. Diskussionen kring dessa frågor pågick till vi plötslig såg Hagabyhöga kyrka och då skulle vi enlig min stegräknare Garmin ha gått ca 5 km och vi beslöt att ta en fika och andra nödvändigheters paus och smaka på våra medbragta äggmackor. Vi slog oss ned i gräset vid kyrkogårdsmuren. Min vandrarkompis läste ur pilgrimsboken att heliga Birgitta hade upplevd ett mirakel just vid Hagebyhöga kyrka. Hur man skall definiera ett mirakel i dag får någon annan förklara, men jag tror nog ändå att det är den som upplever själva miraklet som kan förklara eller definiera att för just mig var det ett mirakel.

Jag får ofta, dvs nästa alltid kramp under fötterna när jag är ute och vandrar oansett om skorna är gamla eller nya ibland  varar krampen bara 30 minuter men  oftast 1 timme eller mera. Det är ganska jobbigt och det gör verkligen ont, jag brukar bita ihop och gå vidare. Denna gång hade jag också räknat med att den första timmen skulle vara kämpig. Javisst började jag känna av krampen när vi närmade oss Hagabyhöga, men väl där och efter pausen vid kyrkomuren försvann all kramp och jag kände inget den resterande del av turen. Då skojade vi och sa att ett mirakel hade skedd, ja vem vet det kanske hade det. Vi hade alltså enligt alla våra informationskällor gått 5km då skulle vi alltså ha ca 15 km kvar att gå. Vi blev ju aning förbryllat och förvånat när vi kom nerför backen vid Hagabyhöga, helt apropå såg vi ett ställe som båda var café och sålde trädgårdsgrejer, vi hade ju kunnat stannat där och fikat, men är man på pilgrimsvandring så är man, vi hade mycket bättre utsikt på höjden där vi satt. Nåja, vi hade väl  bara gått 1 km så skymtade vi Vätterviksbadet till högre om oss och det ligger väl vara 2 km från Vadstena, vi kunde också se tornet på slottet och klosterkyrkan. Nu stannade vi verkligen upp och undrade om ett nytt mirakel hade skedd så att allt avstånd hade krympt. En aning besviken blev vi också trots fint väder, vackra rapsfält och cyklister i fläng som tränade för Vätternrundan de hejade faktisk på oss också, vi hade räknat med att gå 2,3 mil.

Den troliga förklaringen är väl att google map var felinformerat om avstånd på Östgötaslätten. Nästa gång tar vi med oss en gammal hederlig karta i pappersformat där vi kan mäta avstånd.

Nästa paus tog vi på piren i Vadstena vid Vättern. Sen blev det Spa och en trerätters middag på Munkklostret, vid dagens slut hade vi hade vi enligt våra elektroniska hjälpmedel och internet gått ca 1.7 mil vi får vara nöjd ändå.  

Jag läser fortfarande denna bok jag började med 2015, blir kanske klar innan 2020 innan vi startar vår vandring.

 Jag vet inte vilken mat som är best att servera för pilgrimer eller andra vandrare, men en kycklinggryta är alltid gott. Om denna gryta görs i Provence har jag ingen aning om, men smakerna är nog lite provensalska, och den  är lätt att laga och god att äta. Vad mer kan man begära 😊.

 

 

 

Provensalsk kycklinggryta (4 portioner).

 

1 hel kyckling (1-1,5 kg)

1-2 auberginer

3 msk olivolja eller smör/margarin

1-2 tsk salt

Peppar

2 krossad vitlöksklyfta

1-2 dl torrt vitt vin

1-2 msk vetemjöl

1 burk hela tomater

Hackad persilja

 

Dela kycklingen i 6-8 bitar, skölj och torka dem väl.

Skölj och skiva auberginen, lägg skivorna på en skärbräda och strö en del av saltet över.

Varm en stekpanna med olja eller smör på medelvärme. Bryn kycklingdelarna så de får en vacker färg. Lägg över dem i en gryta, salta, krydda med peppar och den krossade vitlöken ( annan krydda ??) om ni vill. Bräsera under lock i  ca 20 minuter. Skölj under tiden hastigt av auberginskivorna med kallt vatten. Vänd dem i vetemjöl och bryn dem i stekpannan i resten av matfettet.

Ta upp tomaterna ut burken och dela dom i halvor, varva med auberginskivorna ovanpå kycklingbitarna, häll över spadet från tomatburken, koka och bräsera i ytterligare 10 minuter. Skaka gryta så det inte bränner vid. Koka utan lock de sista minuterna. Om såsen är tunn, ha i lite maizena.  Smaka av, strö över persilja och servera med bröd, pasta, ris eller potatis. Ugnsbakad potatis är väldig gott till.

Resminnen från förr, några i alla fall.

Påsken i år kom och den gick, vi hann liksom inte med. Idag är det annandagen och i morgon börjar jobbet igen, dvs jag har redan börjat idag att förbereda inför kommande vecka. Vår dotter med sambo kom hem, det var jättetrevligt, men jag somnade hela tiden. Makens bror och fru var här på påskafton, trevligt det också. Maken och jag hade tänkt att gå på midnattsmässa i Vreta klosterkyrka som vi brukar, men jag somnade innan. Påskdagen var vi på trevlig middag hos dotterns sambos mamma, klarade att vara vaken till kl 23 i alla fall. I kväll när man skall upp imorgon, då får man nog inte sova. Jag måste nog kolla på antikrundan som jag egentligen gillar, men somnar till den hela tiden oavsett vilken tid på dygnet det är. Jag tror att det finns ett inlagt sömnpiller i det programmet.

Nog om det, jag hade en sån underlig dröm inatt om min pappa som har varit död i snart 10 år. Det fick mig att börja tänka på olika resor man gjort i livet och då menar jag resor till andra ställen. Vi var många barn och mina föräldrar hade inte ekonomi till att resa på långa semestrar. Det blev mest turer i skog och mark och till mina morföräldrar som bodde ca 6–7 mil från oss. Inget fel med det tycker jag. Hos morföräldrarna fanns kusiner man kunde leka med hela sommaren om man så ville. Jag har bara goda minner från dessa somrar. Men jag minns specifik den första resan till ”den stora staden” Tromsö som vi bara hade hört talas om men aldrig varit där. Mitt barndomshem ligger ca 20 mil från denna stad och vi måste ta buss och två färjor för att komma dit, på den tiden när denna historia utspelar sig kunde man inte åka med bil direkt till Tromsö, ”vägen runt” som vi sa hade inte blivit klar än. Jag tror det var sommaren innan jag skulle börja på högstadiet, då var jag alltså 12–13 år. Men i alla fall, min mamma, hennes goda kompis och jag tog den tidiga bussen till Tromsö, dvs den gick kl 0:7:00 på morgonen.

Jag skulle önska jag exakt kom ihåg hur det kändes när vi rundade svängen och man såg Tromsön som låg där i solskenet, för det var det, minns aldrig att det regnade under min barndom, det jag minns är att vi övernattade hos mammas kompis syster som hade en lägenhet i Tromsö: jag tyckte allt detta var jättespännande, vad vi gjorde eller om vi köpte något minns jag heller inte. Men en måltid minns jag, vi år kokt korv och potatischips, vi drack solo (Fanta apelsin) den första kvällen i lägenheten. Det var så gott, minns jag, och jag kände mig så vuxen. Den andra saken jag kommer ihåg är att jag hade en grön t-shirt med snörning och förmodligen utsvängda byxor. Innan vi åkte hem efter vår lilla semester fikade vi på ett café som hette ”Sagatun”populärt kallat ”Reisa cafét” eller nåt sånt, man kunde alltid träffa på folk från hemkommunen när man fikade där. Jag har gjort många och långa resor i både in- och utland sedan dess, men jag tror ändå att denna resan gjorde störst intryck på mig.

Några andra resor från barndomen som poppar upp, är och jag undrar på varför jag skulle vara med, men en av mina morbröder skulle åka till Karesuando i norra Finland och Sverige för att köpa kött eller något liknande. Min farfar skulle vara med och farfars bror, min morbrors sons svärfar och jag då. Jodå, vi kom iväg och gubbarna pratade och rökte i bilen, vi skulle ju till det stora utlandet, jag hade aldrig varit där, tyckte nog det var spännande, men de rökte så mycket att jag blev åksjuk, ingen tog hänsyn till en stackars 10-11 åring. Då fanns ingen bro över älven till svenska sidan av Karesuando, vi fick åka en liten färja, änden på visan blev att jag köpte två kilo socker som jag tog med hem och en ”lång föreläsning ” från farfars bror om att han minsann inte skulle betala två kronor för att gå på toaletten då gick han hellre i skogen. En annan tripp som hände när jag hade kommit upp i tonåren och tyckte allt var pinsamt. Vi, hela vår familj, en kompis till mig och min syster, två andra familjer och någons farfar hyrde en buss, den var nog stor tror jag. Chaufförens familj var nog också med, några av dom i alla fall. Rundturen skulle gå till Karesuando via Kilpisjärvi och hem via Kautokeino. Skulle faktisk önska att jag hade haft kamera med mig. Vi övernattade i alla fall i tält på svenska sidan, minns att jag hade en trädrot i ryggen hela natten. Vi fullförde turen och på något ställe i närheten av norska gränsen fick alla för sig att de skulle köpa madrasser, ja, med tanke på natten på en trädrot vore det ju en bra idé. Hela mittgången i bussen fylldes så småningom av skumgummimadrasser, men vi åkte nog hem dag 2, inga flera nätter i tält.  

Vi har rest några turer med min mamma sedan dess, vi var på Nordkapp 2011, Kristiansand/Sandnes 2014, Lofoten 2015, då var min syster också med. Mina och familjens andra resor får jag återkomma till under bloggens gång.

 

 

Jag hann trots att jag somnade hela tiden att laga en påsktårta och en mindre variant av påskbordet i år. Håll tillgodo med lax och tårta.

 

Ugnsbakat lax

1 lax sida

 2–3 msk Olivolja.

Grov malen Svartpeppar

 2 tsk Flingsalt,

 Lite färsk timjan

Citronzest och saft

2–3 msk Flytande honung

Torka och skrapa laxen ren.

Ha flingsalt, peppar, timjan och citronzest i en mortel, mortala detta till en massa. Häll över i en skål, tillsätt olivolja och en par matskedar citronsaft och rör ihop.

Pensla detta över laxen, pensla också honungen ovanpå detta.

Bakas i 200 grader i ugnen i ca 20–25 minuter, till laxen är genomskinligt rosa.

Passar bra på buffèbordet eller bara med potatis.

 

Chokladtårta med vaniljkräm och äpplemos.

Tårtbotten

125 g mörk choklad (50%)

125 gr smör

1,5 dl starkt kaffe

4 stora ägg

300 g socker

200 g vetemjöl

2tsk bakpulver

Bryt chokladen i bitar och smält den tillsammans med smöret över svag värme. Tillsätt kaffet och låt blandningen svalna lite. Vispa ägg och socker till en vit tjock blandning, sikta i mjöl och bakpulver och blanda försiktigt. Rör in chokladblandningen sist. Häll kaksmeten i en rund springform (24 cm) och gräddan den vid 180 gr i ca 45 minuter. Låt kakan svalna.

Äpplemos

3–4 söta äpplen

Lite vatten

2 msk socker

En kanelstång eller 1 tsk malen kanel

2 msk calvados (ej obligatorisk)

Skala och koka äpplen i en kastrull med allt det andra till de är mjuka och man kan mosa dom. Gör inget om det blir några bitar av äpplet kvar. Låt kallna.

Vaniljkräm:

3 dl grädde

1 vaniljstång

2 äggulor

2 msk socker

4 tsk maizennamjöl

2 tsk citron chest.

Kok upp grädden med vaniljen stången, glöm inte att dela vaniljstången och skrapa ut fröna först. Vispa äggulor, socker och maizennamjöl. Häll den varma grädden över äggblandningen och rör om. Häll allt tillbaka till kastrullen, tillsätt citronzesten och rör över svag värme tills krämen tjocknar, (ha i lite mera maizena om krämen inte vill tjockna) ta upp vaniljstången och rör tills krämen har svalnat helt.

Chokladkräm

100 g mörk choklad (50 %)

1 dl grädde.

Grädden värmes till kokpunkten, smält chokladen i grädden och rör krämen jämn till en och låt svalna till en sirapslikande konsistens.

Dela tårtbotten i 3 delar och ha äpplemos på ena lagret och vaniljkräm på den andra lagret. Fördela chokladkrämen över hela tårtan sen.

 

 

 

Herr Excel och andra frustationer

Jag är mycket upprörd över Herr Excels beteende. Jag har då aldrig skrutit med mitt enorma tekniska kunnande (som verkligen är obefintligt), men att hantera Excel i min dator borde väl även jag klara av (det har jag faktisk gjort tidigare, så det så). Nu var det så att jag skulle beräkna nmol/l till pg/mg (nanomol/pikogram/milligram) på våra labbprover. Glad i hågen började jag med nya excelfilen som jag mottagit och tänkte detta skall väl ändå gå som en dans. Det var bara 97 analyser som skulle beräknas, tidsåtgång 10 minuter med att identifiera prover samt vikter. Till saken hör också att jag hade planerat att göra mycket den dagen, verkligen få undan saker och ting innan terminstart vecka 4. I de andra filerna jag fått är formeln för beräkningen med, det är bara och kopiera och kontrollräkna ibland. Nå, jag började, jag provade, jag svettades, jag blev arg (tur att båda grannrummen var tomma den dagen) mitt häftiga temperament svallade och jag kom ingen väg, men skam den som ger sig. Jag provade med alla möjliga kombinationer till formeln och trodde nu måste det väl lyckas. Men Herr Excel var kallsinnigt och bara svarade -”förtydliga frågan”, tillslut hade jag inga flera kombinationer att förtydliga med så jag började så smått räkna manuellt med min trofasta miniräknare som jag haft i snart 30 år, fungerar jättebra.  Men jag hade inte helt förlåtit Herr Excel, så jag frågade om hjälp och personen ifråga är statistiker och jag tänkte skadeglatt, nu övervinner vi dig………din……. Måste bara erkänna att Herr Excel är överlägensen oss båda och med en så där ”von oben”-attityd fortsatte att svara –”förtydliga er fråga”, suck han vann, vi löste inte problemet. Jag räknade alla värden manuellt, det blev inget med de andra aktiviteterna den dagen.

Jag gick på vattengympa sen för att få ut all min frustration och middag på krogen med en kollega, det slutade trevligt i alla fall.

Hur kommer det att gå med formeln sen tror ni? Den kommer jag att få lära från en som verkligen kan det vid ett senare tillfälle och då Herr Excel, då kan du ha det så gott.

Vi har också köpt in en ny mackapär till labbet, den heter nog inte det, men vi kallar den mackapär, det är helt ny utrustning att frysa och mosa sönder våra hårprov. Då jag började med att göra dessa analyser fick jag gå genom många av sjukhusets kulvertsystem för att fylla på min 5 liters tank med flytande kväve, den blev båda kall och tung innan jag var tillbaka, en klar frustation, en gång tyckte transportkillarna synd om mig och jag fick åka med dem genom många och långa kulvertar innan jag var tillbaka på labbet. Så köptes det in en 25-literstank, då beställde vi och transportavdelningen eller vad de nu heter hämtade och lämnade, men man måste hälla över flytande kväve till vår lilla hink innan man kunde frysa proven. Vår gamla utrustning.

 

Jag klarar faktisk inte att ta en 25-liters tank själv och hälla över på ett säkert sätt. Ofta fick jag ringa efter maken så han kunde hjälpa till, man blev beroende av andra, frusterande. Den nya mackapären är nog underbar, vi beställer bara 50 liter kväve och sätter igång.. Hm..enkelt trodde ni, min medarbetare och jag lusläste alla instruktioner för denna saken (jag hatar läsa instruktioner, det är väl därför jag inte förstår mig på tekniska vidunder). Vi gjorde allt rätt, trodde vi, men förstod inte hur trycket byggs upp utan att vi hade öppnat ventilen, det stod i klartext, stäng ventilen när trycket kommer till röda strecket. Vi hade ju aldrig öppnat den?? Där stod vi och vågade inget, kliade oss i huvudet gjorde vi också. Vi fick bita i det sura äpplet och hämta experthjälp, som heller inte kunde förklara detta med trycket (då kände vi oss inte så dumma som vi gjort innan) men vi hade inte tänkt på att öppna den andra ventilen så flödet av kväve kunde nå maskinen som frysar och krossar håren. Då blev vi en aning, i alla fall jag, röd i ansiktet, det borde vi ju ha tänkt på. Nu tänker vi, maskinen, pyser, pustar och avger kväveånga så det står härligt till. Håren krossas också.

Det är också frusterande när man för första gång i sitt liv skall rida kamel och den inte vill röra sig, än mindre springa i fatt i de andra. Detta hände under mitt besök i Indien på 1980-talet när vi var på kamelsafari i Tharöknen, i delstaden Rajahstan. Som för övrigt var en underbar upplevelse, vi övernattade under stjärnhimlen.

Nåväl, kamelen vi fick tilldelat tog nog hela safarin med väldig roat överseende, tokiga turister som nu skall se och göra allt möjligt. De andra kamelerna galopperade ibland, vår bara lunka så, ja ja jag skall väl gå lite nu då, när ni insisterar på det. Till slut blev min kompis och jag trötta på att alltid vara sist i mål, så vi kom på en strategi vi sjunger norska julsånger och psalmer medan vi rider, som sagt och gjort, om det var min dåliga falska sångröst eller själva innehållet och språket som gjorde det vet vi inget om men kamelen galopperade i väg och vi blev ganska så torra i munnen av all sjungande i öknen. Så om ni inte får fart på kamelen sjung. När jag var i Indien blev jag nästan vegetarian, tror jag åt kött eller fisk bara en eller två gånger under min 2 månaders långa vistelse där.

Dagens recept är stekt torskrygg med bacon (4 personer).

600 gr torsk filè

Salt

Vitpeppar

2 msk smör

140 gr bacon

200 champinjoner

1 msk smör

1 röd lök salt och peppar

Persilja

2-3 msk Balsamvinäger.

Salta torskfilén med salt och låt rimma i ca 10 minuter. Strö på vitpeppar, stek fiskfiléerna i smör i en stekpanna, ca 3-4 minuter på varje sida.

Stek bacon, champinjoner med lite smör i en het stekpanna, tillsätt strimlat rödlök och balsamvinäger. Smaka av med salt och peppar. Vänd ner hackat persilja.

Servera gärna med potatispure eller rotmos.

 

Min pappa och blötkake

Min pappa gick bort alltför tidigt, han blev bara 75 år, men han hann att fylla det och fira 50 års bröllopsdag med min mamma. Han föddes 17 maj, Norges nationaldag (för er som inte vet det). Det blev alltid lite festligare just den dagen, vi barn hade våra aktiviter som hör till 17 maj, men det var också kaffe och gärna då blötkake hemma och grannar som kom inom för att fira honom. Min pappa dog 18 juni samma år som han fyllde 75, sjukdomen som tog hans liv var den hemska KOL, som orsakade hjärtsvikt. Men han hade också haft en 23 års överlevnad av sin cancer, tror det var tidig upptäckt som räddade honom den gången. Jag var med båda gångarna han fick sin diagnos, minns som om det var igår. Jag var hemma en period just 1986, det var innan jag flyttade till Sverige, det kom ett brev från universitetsjukhuset i Tromsö, vi öppnade den, min pappa var inte hemma. Minns att min mamma provade att hitta ett fint sätt att berätta det för honom sen, jag gick ut när hon gjorde det. Min faster och flera släktningar kom och hälsade på. Alla trodde visst att han skulle dö där och då. Han opererades och levde i 23 år till. Andra gången var 2006 , mina föräldrar hälsade på hos oss och vi tog med honom till en läkare som konstaterade KOL, det kändes tungt, han levde 3 år till efter det. Men börjar man röka i väldig tidligt ålder, tror han var under 10 år när han började, är risken stor att man drabbas av olika sjukdomar till slut. Tror nog att han kunde ha haft flera goda år kvar om han inte rökt eller åtminstone slutat tidigare.

Jag har alltid tyckt att min pappa som ung hade en viss likhet med denna bild av James Dean, men jag hittar inte just det kortet där man kan se likheten, men kolla själv och se om jag har rätt.

Min pappa, han hette Arne förresten, var bara 6 år då andra världskriget bröt ut, men det hindrade inte honom och hans kompisar att vara aktiva ”motståndsungar”, även om de inte alltid förstod konsekvenserna av vad de gjorde. En historia som berättades ofta var när min pappa och några av hans kompisar sprängde en tysk mina eller något likande som de hade hittat. Det kunde ha slutat med katastrof, men de överlevde, pappa fick två järnsplinter i kroppen, en i armen och en i hjärtregionen som han fick leva med resten av livet, de kapslades in såsmåningom. Hans röntgenbilder visade var de låg och alla inom sjukvården var fruktansvärt nyfikna och undrade vad han hade gjort. Det var ju klart inte lika roligt när min pappa blev hämtad till förhör av tyska soldater sen, då fick han gå med dem att peka ut alla ställen där de hade hittat sprängmedel. Denna gropen i skogen var det de sprängde bort, gropen finns ännu kvar.

Som en del av slutet på andra världskriget, så brändes nästan alla hus och andra byggningar i Finnmark och halva Nord Troms som är de två nordligaste fylken (län) i Norge och befolkningen evakuerades. Pappas familj stannade till i Tromsö innan de fick åka längre söderut, just när de allierade bombade det tyska slagskeppet Tirpitz som låg utför Tromsö. De blev självklart tillsagda att söka skydd i skyddsrum, men min pappa med spring i benen tyckte inte det var kul att vara i något skyddsrum, det var mycket mera spännande att kolla på när flyget släppte bomber, så han var vittne till en historisk händelse under kriget. Jag kan berätta hur många historier som helst, men då kommer man ju aldrig vidare. Min pappa brukade kalla dessa berättelser för ”krigets dagar”.

Han fick tidigt lära sig att arbeta och det var tungt kroppsarbete som skulle utföras, utbildning var det inte snack om, bara vanlig folkskola, han utryckte ibland en viss bitterhet över att han aldrig fick chansen att utbilda sig. Han kände sig nog stolt över att alla hans barn har gått vidare och utbildat sig inom olika områden. Han däremot fick tidlig åka ut på jobb och sen skicka pengar hem till sina föräldrar. Han har varit med på Lofoten/Finnmark på fiske, i byggnadsbranschen, jakt, vägarbete, kock, jobbat för Norges geologiska undersökningar.

 

Jag minns att under mina första år var han nästan aldrig hemma och när han kom hade han skägg och jag blev jätterädd för jag kände inte igen honom. Vi var sex barn som skulle försörjas, så han fick ta de jobb som fanns. Vi bodde i en villa, vi hade alltid mat på bordet och kläder. Då förstod vi nog inte vad våra föräldrar fick offra för att vi skulle ha det bra, all heder åt vår mamma och pappa, vi är mycket tacksamma mot er. Då min lillasyster föddes fick min pappa jobb som vaktmästare på skolan och slapp då att pendla och resa så mycket.

Friluftsliv var a och o för min far, och vi lärde oss snabbt att klara oss ute i naturen, men när de yngsta var stora nog var vi två äldsta tonåringar och började få andra intressen.

Men det hände att vi åkte med på turer ibland speciellt när vi kunde åka med båt uppåt älven i det som idag är Nordreisa nationalpark.

Mitt häftiga temperment har jag nog ärvd från min far J inte så mycket mer att säga om det. Intresse för att vistas ute i naturen har jag dock fortsatt, nästan oansett väder och vind. Där jag bor nu är naturen av en mildare art, inga höga fjäll och långa fjordar, men här finns utmaningar att ta sig an. Till sommaren skall min make och jag lära oss paddla kanot, det finns massor av sjöar runt omkring här. Min pappa var ute i naturen in i det sista.

 

 

Min far var också en duktig snickare, verkligen finsnickare av tex klockor med utskärningar, han gjorde nog en klocka till varje oss barn och andra fina ting.

Han var också rak på sak, inte gå som katten runt gröten, det har jag nog också ärvt från honom, vara rak, säg vad du tycker men inte i syftet att såra någon. Det praktiska har jag dock inte ärvt, jag tänker praktiskt, men är mycket opraktiskt gällande maskiner, som tex dammsugaren vet knappast hur den fungerar, kaffebryggaren, jättepinsamt när jag hade mina studenter hemma och vi skulle fika, jag fixade liksom inte att få igång det eländet utan hjälp. 

Jag kunde skriva en hel bok om mina föräldrar, det har jag inte tänkt göra nu, bara en pytteliten sammanfattning av min pappas liv, som skulle ha fyllt 84 år 17 mai i år om han fått leva.

Min mor lever fortfarande. Jag är väldig glad att min bror Kjell var på besök hos oss när dödsbudet kom, 2009, sista gången jag såg min far var i slutet av juli 2008, när vi var på besök i Nordnorge. Sista gången jag pratade med honom i telefon var 17 maj 2009, när han fyllde 75. Han ville inte ha så stor uppvaktning, men jag vet att han väntade på att jag skulle ringe. Jag hade egentlig tänkt åka upp i juni till min systersons konfirmation det året, men det kom så mycket annat emellan. Jag och mina syskon är tacksam för de åren han levde och jag var hemma ganska så ofta och mina föräldrar vistas hos oss med jämna mellanrum. Detta var nog en av de sista korten som togs av min pappa.

Blötkake, för er som inte vet är det gräddtårta, min pappa var väldig förtjust i just blötkake, den heter så för att sockerkaksbottnen dynkas, då gärna med mjölk och konjak, tårtan får  en mjuk och blöt konsistens. Minns en gång min far var på besök hos oss och tydligen fick han väldig lust på blötkake och sa till mig att ”ho Svanhild” var mycket duktig att baka blötkake. Jag tänkte att jag minsann skall visa att det är jag också, som sagt så gjort blötkake blev det och den blev god. Jag bakar inte gräddtårta så ofta, då jag inte tål grädde, jag äter det men får ont i magen. Nu inför julen  när min bror Ole och hans dotter Hilde kom på besök kände jag att en blötkake vore på sin plats, tror den blev god, även om jag inte fick använde min favorit kake fyll som är katrinplommonkompott med vispad grädde. Idag blir det bara recept på blötkake, även om min pappa verkligen gillade fisk, undrar jag om han skulle ha tyckt om dagens rätt hos oss. Torskrygg (det gillade han) med bacon (det också) och champinjoner (definitivt inte), det receptet kommer sen.

 

Blötkake

Tårtbotten:

5 ägg

1,6 dl socker

2 dl vetemjöl

1 msk potatismjöl

1 tsk bakpulver

Vispa ägg och socker vitt och tjockt. Sikt mjöl, potatismjöl och bakpulver och vänd det försiktig i äggblandingen. Smör en tårtform med avtagbar botten (24 cm i diameter) i botten men ej längs kanten.  Grädda tårtbotten i 175 grader i ca 35 minuter. Låt svalna i formen.

Kok en kompott av katrinplommon och lite socker och vatten. Låt kallna, blanda sedan med vispad grädde. Såklart kan man ha det man vill i kakan, jag föredrar detta fyll. Det gjorde min pappa också.

Dela tårtbotten i två, dynka med mjölk och konjak (det går åt ca 3dl )det viktigiste är att dynka den.

Ha på fyll i mellan bottnarna och pynta med vispad grädda, bär , frukt vad ni nu har hemma.