Min pappa gick bort alltför tidigt, han blev bara 75 år, men han hann att fylla det och fira 50 års
bröllopsdag med min mamma. Han föddes 17 maj, Norges nationaldag (för er som
inte vet det). Det blev alltid lite festligare just den dagen, vi barn hade
våra aktiviter som hör till 17 maj, men det var också kaffe och gärna då
blötkake hemma och grannar som kom inom för att fira honom. Min pappa dog 18
juni samma år som han fyllde 75, sjukdomen som tog hans liv var den hemska KOL,
som orsakade hjärtsvikt. Men han hade också haft en 23 års överlevnad av sin
cancer, tror det var tidig upptäckt som räddade honom den gången. Jag var med
båda gångarna han fick sin diagnos, minns som om det var igår. Jag var hemma en
period just 1986, det var innan jag flyttade till Sverige, det kom ett brev
från universitetsjukhuset i Tromsö, vi öppnade den, min pappa var inte hemma.
Minns att min mamma provade att hitta ett fint sätt att berätta det för honom
sen, jag gick ut när hon gjorde det. Min faster och flera släktningar kom och
hälsade på. Alla trodde visst att han skulle dö där och då. Han opererades och
levde i 23 år till. Andra gången var 2006 , mina föräldrar hälsade på hos oss
och vi tog med honom till en läkare som konstaterade KOL, det kändes tungt, han levde 3 år till efter
det. Men börjar man röka i väldig tidligt ålder, tror han var under 10 år när
han började, är risken stor att man drabbas av olika sjukdomar till slut. Tror
nog att han kunde ha haft flera goda år kvar om han inte rökt eller åtminstone
slutat tidigare.
Jag har alltid tyckt att min pappa som ung hade en viss
likhet med denna bild av James Dean, men jag hittar inte just det kortet där
man kan se likheten, men kolla själv och se om jag har rätt.
Min pappa, han hette Arne förresten, var bara 6 år då andra
världskriget bröt ut, men det hindrade inte honom och hans kompisar att vara
aktiva ”motståndsungar”, även om de inte alltid förstod konsekvenserna av vad de
gjorde. En historia som berättades ofta var när min pappa och några av hans
kompisar sprängde en tysk mina eller något likande som de hade hittat. Det
kunde ha slutat med katastrof, men de överlevde, pappa fick två järnsplinter i kroppen,
en i armen och en i hjärtregionen som han fick leva med resten av livet, de
kapslades in såsmåningom. Hans röntgenbilder visade var de låg och alla inom
sjukvården var fruktansvärt nyfikna och undrade vad han hade gjort. Det var ju
klart inte lika roligt när min pappa blev hämtad till förhör av tyska soldater
sen, då fick han gå med dem att peka ut alla ställen där de hade hittat
sprängmedel. Denna gropen i skogen var det de sprängde bort, gropen finns ännu kvar.
Som en del av slutet på andra världskriget, så brändes nästan alla
hus och andra byggningar i Finnmark och halva Nord Troms som är de två
nordligaste fylken (län) i Norge och befolkningen evakuerades. Pappas familj
stannade till i Tromsö innan de fick åka längre söderut, just när de allierade
bombade det tyska slagskeppet Tirpitz som låg utför Tromsö. De blev självklart
tillsagda att söka skydd i skyddsrum, men min pappa med spring i benen tyckte
inte det var kul att vara i något skyddsrum, det var mycket mera spännande att
kolla på när flyget släppte bomber, så han var vittne till en historisk
händelse under kriget. Jag kan berätta hur många historier som helst, men då
kommer man ju aldrig vidare. Min pappa brukade kalla dessa berättelser för
”krigets dagar”.
Han fick tidigt lära
sig att arbeta och det var tungt kroppsarbete som skulle utföras, utbildning
var det inte snack om, bara vanlig folkskola, han utryckte ibland en viss
bitterhet över att han aldrig fick chansen att utbilda sig. Han kände sig nog
stolt över att alla hans barn har gått vidare och utbildat sig inom olika
områden. Han däremot fick tidlig åka ut på jobb och sen skicka pengar hem till
sina föräldrar. Han har varit med på Lofoten/Finnmark på fiske, i
byggnadsbranschen, jakt, vägarbete, kock, jobbat för Norges geologiska undersökningar.
Jag minns att under mina första år var han nästan aldrig hemma och när han kom
hade han skägg och jag blev jätterädd för jag kände inte igen honom. Vi var sex
barn som skulle försörjas, så han fick ta de jobb som fanns. Vi bodde i en
villa, vi hade alltid mat på bordet och kläder. Då förstod vi nog inte vad våra
föräldrar fick offra för att vi skulle ha det bra, all heder åt vår mamma och
pappa, vi är mycket tacksamma mot er. Då min lillasyster föddes fick min pappa
jobb som vaktmästare på skolan och slapp då att pendla och resa så mycket.
Friluftsliv var a och o för min far, och vi lärde oss snabbt
att klara oss ute i naturen, men när de yngsta var stora nog var vi två äldsta
tonåringar och började få andra intressen.
Men det hände att vi åkte med på
turer ibland speciellt när vi kunde åka med båt uppåt älven i det som idag är
Nordreisa nationalpark.
Mitt häftiga temperment har jag nog ärvd från min far J inte så mycket mer att
säga om det. Intresse för att vistas ute i naturen har jag dock fortsatt,
nästan oansett väder och vind. Där jag bor nu är naturen av en mildare art,
inga höga fjäll och långa fjordar, men här finns utmaningar att ta sig an. Till
sommaren skall min make och jag lära oss paddla kanot, det finns massor av
sjöar runt omkring här. Min pappa var ute i naturen in i det sista.
Min far var också en duktig snickare, verkligen finsnickare
av tex klockor med utskärningar, han gjorde nog en klocka till varje oss barn
och andra fina ting.
Han var också rak på sak, inte gå som katten runt gröten,
det har jag nog också ärvt från honom, vara rak, säg vad du tycker men inte i
syftet att såra någon. Det praktiska har jag dock inte ärvt, jag tänker praktiskt,
men är mycket opraktiskt gällande maskiner, som tex dammsugaren vet knappast
hur den fungerar, kaffebryggaren, jättepinsamt när jag hade mina studenter
hemma och vi skulle fika, jag fixade liksom inte att få igång det eländet utan
hjälp.
Jag kunde skriva en hel bok om mina föräldrar, det har jag
inte tänkt göra nu, bara en pytteliten sammanfattning av min pappas liv, som skulle
ha fyllt 84 år 17 mai i år om han fått leva.
Min mor lever fortfarande. Jag är
väldig glad att min bror Kjell var på besök hos oss när dödsbudet kom, 2009,
sista gången jag såg min far var i slutet av juli 2008, när vi var på besök i
Nordnorge. Sista gången jag pratade med honom i telefon var 17 maj 2009, när
han fyllde 75. Han ville inte ha så stor uppvaktning, men jag vet att han
väntade på att jag skulle ringe. Jag hade egentlig tänkt åka upp i juni till
min systersons konfirmation det året, men det kom så mycket annat emellan. Jag
och mina syskon är tacksam för de åren han levde och jag var hemma ganska så
ofta och mina föräldrar vistas hos oss med jämna mellanrum. Detta var nog en av de sista korten som togs av min pappa.
Blötkake, för er som
inte vet är det gräddtårta, min pappa var väldig förtjust i just blötkake, den
heter så för att sockerkaksbottnen dynkas, då gärna med mjölk och konjak, tårtan får en mjuk och blöt konsistens.
Minns en gång min far var på besök hos oss och tydligen fick han väldig lust på
blötkake och sa till mig att ”ho Svanhild” var mycket duktig att baka blötkake.
Jag tänkte att jag minsann skall visa att det är jag också, som sagt så gjort
blötkake blev det och den blev god. Jag bakar inte gräddtårta så ofta, då jag
inte tål grädde, jag äter det men får ont i magen. Nu inför julen när min
bror Ole och hans dotter Hilde kom på besök kände jag att en blötkake vore på
sin plats, tror den blev god, även om jag inte fick använde min favorit kake
fyll som är katrinplommonkompott med vispad grädde. Idag blir det bara recept
på blötkake, även om min pappa verkligen gillade fisk, undrar jag om han skulle
ha tyckt om dagens rätt hos oss. Torskrygg (det gillade han) med bacon (det
också) och champinjoner (definitivt inte), det receptet kommer sen.
Blötkake
Tårtbotten:
5 ägg
1,6 dl socker
2 dl vetemjöl
1 msk potatismjöl
1 tsk bakpulver
Vispa ägg och socker vitt och
tjockt. Sikt mjöl, potatismjöl och bakpulver och vänd det försiktig i
äggblandingen. Smör en tårtform med avtagbar botten (24 cm i diameter) i botten
men ej längs kanten. Grädda tårtbotten i
175 grader i ca 35 minuter. Låt svalna i formen.
Kok en kompott av katrinplommon
och lite socker och vatten. Låt kallna, blanda sedan med vispad grädde. Såklart
kan man ha det man vill i kakan, jag föredrar detta fyll. Det gjorde min pappa
också.
Dela tårtbotten i två, dynka med
mjölk och konjak (det går åt ca 3dl )det viktigiste är att dynka den.
Ha på fyll i mellan bottnarna och
pynta med vispad grädda, bär , frukt vad ni nu har hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar